För nyblivna föräldrar kan amningen var något fantastiskt, men också något jobbigt, smärtsamt och laddat att prata om. Här berättar Jana om sina erfarenheter om amning.
”När min första dotter kom till världen var allt jättebra de två första månaderna. Men sedan började det gå utför. Jag kunde sitta och amma hur länge som helst men min dotter blev aldrig nöjd. När hon ammade blev hon ofta frustrerad och arg vid bröstet och det slutade många gånger i tårar och skrik. Vi försökte med ersättning för att boosta amningen, men eftersom vi inte introducerat flaskor eller nappar tidigare så tvärvägrade hon. Vår dotter visade även tecken på magont. Efter ett tag fick vi veta att hon var allergisk mot komjölk och det gjorde allt ännu svårare. Då hon inte accepterade flaskan så blev jag satt på en mjölkfri diet.
Amningen hade då förvandlats till något riktigt jobbigt och det var problem dygnet runt. Jag kände inte alls att amningen hade god effekt på anknytningen, det gjorde snarare att jag distanserade mig från min dotter. Jag bävade inför matstunderna som var långt ifrån harmoniska. Eftersom min dotter ofta var arg och missnöjd isolerade jag mig allt mer. Jag ville inte ta med henne någonstans. Samtidigt tog jag på mig all skuld och mådde dåligt själv. Efter sex månader kunde vi börja med komjölksfri välling, det var räddningen. Vårt barn blev äntligen mätt, nöjt och jag kunde få mer avlastning från min man. Det var som att någon drog upp en gardin, jag kunde kliva ut ur mitt skal och börja njuta av mitt föräldraskap och även min egen dotter. Det hade jag inte gjort tidigare.
I december 2017 föddes vår andra dotter. Det är sex år mellan våra döttrar och det beror till viss del på att amningen la ett sådant mörker över den första tiden. När vi väl blev gravida igen hade jag bestämt mig för att jag inte ville amma, men det var svårt att värja sig från alla råd. Efter att jag åter igen hört alla fördelar med amning och att det oftast är enklare med andra barnet var jag fast besluten att ändå försöka. Men när vår andra dotter väl kom blev det samma problem med amningen igen efter ett tag och jag satt där med alla destruktiva tankar. Jag var jätteledsen för det kändes som att jag hade misslyckats med två barn. Vad var det för fel på mig som mamma? Varför klarade jag inte av det? Tillslut sa min man ifrån och ansåg att jag kämpat tillräckligt med amningen. Denna gång hade vi redan introducerat nappflaskan från dag ett så det gick betydligt smidigare.
Jag mår så mycket bättre nu när vi tagit beslutet att flaskmata. Vår dotter är mer harmonisk, mätt och samspelet mellan oss är mycket bättre. Nu är matstunderna sådär mysiga som jag förstått att de ska vara. En stor bonus är att min man kan vara med och knyta an till vårt barn. I debatten om amning tror jag att många glömmer bort vad som egentligen är bäst för barnet. Det trycks på att det bästa för barnet är att ammas. Som nybliven mamma lyssnar nog många på det, för vem vill inte göra det som är bäst för sitt barn? Amning kan vara det bästa ur ett medicinskt perspektiv, men i min värld måste ju ett barn ha en mamma som fungerar. När det blir så krångligt med amningen som det blev för mig så blir man som lobotomerad. Det kan aldrig vara bra för barnet. Då tror jag att det är bättre att se över andra alternativ och försöka att inte lyssna på de som dömer en för att man gör något annorlunda”.
