Så görs en adhd-utredning
Det är vanligtvis en läkare och en psykolog som genomför en adhd-utredning. Även en specialpedagog, logoped, sjukgymnast, arbetsterapeut eller kurator kan göra kompletterande bedömningar.
- Text Natalie Roos
- Foto Praktikertjänst
1. Intervju med patienten eller barnets föräldrar
Första steget är en intervju med den vuxna patienten om hens sjukdomshistoria. Under intervjun gås symptom, funktionsförmåga samt medicinska och sociala förhållanden igenom. När det gäller barn är det första steget en liknande intervju med föräldrarna.
2. Intervju med anhöriga eller barnet som utreds
Därefter hålls en intervju med anhöriga, gärna patientens förälder som varit med under barndomen. Journaler och tidigare kontakt med sjukvården gås igenom. Om utredningen gäller ett barn hålls i stället ett samtal med barnet.
3. Kartläggning av patientens vardag
Vid behov görs även en kartläggning av hur patienten fungerar i vardagsaktiviteter, genom till exempel en intervju i hemmiljö. Om det gäller barn kan det innebära intervju med personal på förskolan eller i skolan och observation av barnet i miljön.
4. Psykologisk utredning
Nästa steg är en psykologisk utredning som bedömer patientens intellektuella förutsättningar. Man kan också behöva undersöka specifika neuropsykologiska funktioner så som arbetsminne, snabbhet och uppmärksamhetsförmåga.
5. Medicinsk undersökning
Det är ofta även befogat att göra en medicinsk undersökning för att till exempel ta reda på om något annat sjukdomstillstånd kan ligga bakom symptomen.
6. Diagnostiskt ställningstagande
Efter intervjuerna och undersökningarna väger utredarna samman all information och gör ett diagnostiskt ställningstagande.
7. Skriftligt utlåtande
Utredarna skriver sedan ett skriftligt utlåtande som bland annat innehåller en eventuell diagnos och förslag på åtgärder i form av stöd, behandling och anpassningar.
8. Resultatet förklaras för patienten och anhöriga
Det sista steget är att utredarna förklarar resultatet för patienten och anhöriga. De erbjuder också information om fortsatt stöd.
Källa: Socialstyrelsen