För nyblivna föräldrar kan amningen var något fantastiskt, men också något jobbigt, smärtsamt och laddat att prata om. Här berättar Shelia om sina erfarenheter om amning.
När jag blev gravid tänkte jag först att jag inte skulle amma, kanske för att halva min släkt är från Irland och där är det inte så vanligt. Såhär i efterhand är det något av det bästa jag har gjort. För mig föll det sig väldigt naturligt. Jag hann till och med amma min dotter innan de vägt henne. Jag hade liksom inget val för direkt när hon föddes och de la henne på mitt bröst hoppade hon bara rakt på mig. Det kändes naturligt och fint. Så då fanns det ingen tvekan om saken: jag skulle amma.
Det häftiga med att amma var att jag som människa med bara min kropp kunde ge näring till en annan individ. Jag var det enda som min bebis behövde för att överleva och jag kunde ge mitt barn allt hon behövde. Det var även mycket närvaro och närhet i att amma. För mig var det mysigt och gav en otroligt stark känsla av samhörighet. Jag tror att jag verkligen behövde det i den situationen. Även om vi inte sov och allt var skit så var vi ändå i det tillsammans och jag gav henne vad hon behövde.
Det har varit skillnad mellan mina barn när det gäller amning. Mitt andra barn kunde sitta i bärsele och bli ammad under tiden jag lagade mat. Men min dotter som kom först var lite kinkigare. Hon behövde fokusera under amningen och ville ha lugn omkring sig, vilket var bra för då tog hon ner mig lite. Jag är inte direkt en lugn person men då tvingades jag gå ifrån en sväng, sätta mig och landa i stunden. Det var härligt för vi hann känna in varandra och se hur vi mådde.
Min dotter slutade med amningen av sig själv vid nio månader. Det var som att det hände något när vi började ge henne riktig mat. Hon vände bara bort huvudet när jag försökte amma henne. Det blev en stor sorg för mig. Jag var absolut inte klar, men det var hon. Så jag var alldeles förstörd. Jag har hört att många aktivt måste ta ställning när de ska sluta amma. För mig var det min dotter som tog ställning, inte jag. Jag försökte därför dra ut på det med min son eftersom jag inte ville att han också plötsligt skulle sluta. Där blev det mer en naturlig nedtrappning för han sov dåligt på nätterna och när vi drog ner på nattamningen slutade han till slut helt.
Det var en räddning för mig att maten alltid fanns där i bröstet, men jag har även mött problem. Det är sjukt att killar fortfarande fnissar åt amning och att det är standard att mammor ska täcka sig när de ammar. Jag fick själv klaustrofobi av tanken att behöva vara övertäckt varje gång jag skulle äta så jag har aldrig gjort det. Men då har jag också fått ta mycket. En gång ammade jag min son på bussen och då sa en gubbe till mig att mitt beteende absolut inte var passande och att jag inte tog hand om mitt barn ordentligt. Men vad skulle jag göra? Han var ju ledsen för att han var hungrig och ville ha mat.
Det är jobbigt att amning är så tabubelagt och laddat. Jag kan inte säga till mina vänner som har fått kämpa med amningen att jag älskade att amma. Då känns det som att jag skulle tycka att de var mindre bra mammor, vilket jag verkligen inte tycker. Så oavsett ens upplevelser kan det vara svårt.
