Debattartikel – För att parera en fjärde våg krävs krafttag

Torsdagen den 22 februari 2020 förändrades allt. Få förstod att livet för alltid skulle inordnas i ett före och ett efter. Det var då det för första gången framgick att coronaviruset fått fäste i norra Italien. Det infann sig en obehagskänsla. Ingen visste riktigt vad sjukdomen innebar. Var det en säsongsinfluensa? Eller var det något värre? Eller var obehaget helt obefogat? Ingen visste. Men nu vet vi. Och för att stävja spridningen krävs krafttag i vaccinationerna.

Tre veckor senare deklarerade världshälsoorganisationen WHO pandemi och därefter gick allt snabbt. Vårdcentralschefer över hela landet kallades till långa möten. Varje dag. Ny information framkom allt eftersom förutsättningarna ändrades. Ibland kom ett mejl i timmen med nya riktlinjer.

Samtidigt kablades fruktansvärda bilder ut från en rad länder. Italien, Frankrike och Spanien vittnade om en överbelastad sjukvård, om respiratorer som inte räckte, om avlidna som lades på hög i bårhusen.

Ingen beredskap fanns. Det här var en pandemi av sällan skådat slag. Allt saknades - från rutiner och organisation till kunskap och skyddsutrustning. Det var inte en fråga om, utan när, materialet skulle ta slut. När skulle nästa leverans komma? Ingen visste. Det var en ny verklighet. Overkligt.

Men den svenska hälso- och sjukvården reste sig och fattade en lång rad nödvändiga och livsviktiga beslut. Modiga människor som vågade stå upp, som vågade vara handlingskraftiga och sticka ut hakan trots brist på både kunskap och information om hur en pandemi av den här digniteten hanteras.

En efter en organiserade regionerna om till olika beredskapslägen för att få ökade möjligheter att frigöra resurser i sjukvårds-systemet. Chefer bytte uppdrag och medarbetare flyttades till avdelningar där de gjorde mest nytta. Intensivvården i Region Stockholm lyckades öppna 200 nya platser på bara några veckor tack vare ett fokuserat arbete.

Samtidigt rapporterades om allt fler dödsfall. Men nu ökade också kunskapen om sjukdomen och behandlingar ändrades för att rädda liv. Den ordinarie vården ställde om och allt fokus var nu på covid-19. Tillsammans samlade sig den medicinska professionen samtidigt som politiker och tjänstemän tog ett steg tillbaka.

Det var vi - vårdpersonalen - mot pandemin. Rakryggade reste vi oss och använde den skyddsutrustning som fanns. Visir tillverkade av skolelever, plastförkläden sydda av frivilligorganisationer, tält från militären och skyddsmasker som donerats av lokala byggvaruhus.

Med skavsår på näsor och såriga pannor från immiga visir klev vi upp varje morgon. Vi hjälpte patienter till ett lugnt och värdigt slut. Vi höll anhörigas händer och tröstade.

Den tredje vågen nådde kulmen under vårvintern och efter en sommar präglad av ökade smittotal är många med mig kraftigt oroade över en fjärde våg. Det kan bli ytterligare en tuff höst trots att över 65 procent av befolkningen nu vaccinerats med dubbla doser.

För 65 procent innebär att många fortfarande är ovaccinerade eller har ett ofullständigt skydd. Och det är i huvudsak de personerna som blir allvarligt sjuka. Statistik från Region Stockholm visar exempelvis att 92 procent av dem som vårdas på sjukhus för covid-19 inte är fullvaccinerade.

För att parera en fjärde våg, trycka tillbaka smittspridningen och återgå till en mer normal vardag krävs krafttag i regionernas vaccinationsinsatser. Vi i vården står återigen redo att både få upp vaccinationstäckningen och ta hand om sjuka. Ingen vet vilken nivå som krävs för att smittspridningen ska börja avstanna, men minst 80 procent är ett rimligt antagande. Kanske ännu högre givet den mer smittsamma deltavarianten.

Tillsammans har vi förändrat vården för alltid. Tillsammans har vi varje dag räddat liv tack vare uthållighet och mod. Och det är modet, styrkan och kraften som kommer att inspirera många generationer framöver.

Många med mig håller nu andan inför hösten. Läget är skört, men det finns hopp tack vare de modigaste människorna jag mött.

Sara Banegas, chefläkare Praktikertjänst, specialist i allmänmedicin

Texten publicerades ursprungligen i Dagens Medicin den 8 september 2021.

Tillbaka