Debattartikel – ”Närsjukvården behöver fasta ersättningar”

På rekordtid har hälso- och sjukvården i Region Stockholm ställt om till att ta emot tusentals patienter med bekräftad eller misstänkt covid-19. Det är fascinerande att följa hur kollegor, avdelningar och mottagningar gemensamt gått samman för att öka antalet vårdplatser och blixtsnabbt ställa om till ett förmodat katastrofläge.

Men förändringarna har inte bara skett på akutsjukhusen. Närsjukvården har även den snabbt ställt om. Vi har bokat av rutinkontroller, stängt drop in-mottagningar och ställt om till digitala vårdmöten. Allt i rekordfart.

Patienterna har lyssnat. De följer myndigheternas rekommendationer och efterfrågar inte vård på det sätt som vi i vården vant oss vid. Egenvård tillåts ta mer utrymme och patienter anstränger sig för att på egen hand försöka få ordning på sina besvär utan besök.

Förändringarna i närsjukvården har samtidigt lett till en dramatiskt minskad efterfrågan på fysiska besök. Bara under april halverades antalet besök i våra verksamheter jämfört med en vanlig månad. Det är bra att patienter följer råd och riktlinjer, men för närsjukvården, som i Region Stockholm till stor del finansieras av rörlig besöksersättning, blir det utmanande. Framförallt för verksamheter inom rehabilitering som endast finansieras genom besöksersättning.

Samtidigt sjuder många vårdverksamheter av aktivitet. Vi svarar i chattar, vi har videomöten och vi tar emot telefonsamtal samt utökar hemsjukvården. Vi hjälper våra äldre att hantera smittrisker och vi stöttar och hjälper dem som drabbats direkt och indirekt av det nya coronaviruset. Vi ordnar med recept och gör bedömningar på plats och på distans. Men vi gör det på andra sätt, och det innebär besök som inte genererar intäkter. Och det innebär en ekonomisk käftsmäll.

Som privat drivna verksamheter saknar vi möjligheter att täcka upp de massiva ekonomiska förluster som följer i coronapandemins spår. Offentligt drivna verksamheter har inte samma finansiella utmaningar eftersom regionen har ekonomiska muskler att täcka upp förlusterna.

Dagens ekonomiska verklighet är en helt annan än den i januari och vårdmottagningars bemanning behöver ses i nytt ljus. Att vi kan tvingas varsla medarbetare på grund av omoderna och föråldrade avtal vore kontraproduktivt. Våra medarbetare behövs nu och kommer att behövas i ännu större utsträckning framöver.

Region Stockholm garanterar primärvården intäkter som motsvarar februari månads produktion fram till slutet av maj, samtidigt som rehabmottagningar inte garanteras en krona. Det innebär en svår sits eftersom det är närmast omöjligt att förutspå hur resten av året kommer att se ut.

Omkring 60 procent av primärvården i Region Stockholm drivs i privat regi. Utan långsiktiga avtal saknar vi stabilitet i en unikt osäker period. Det kan komma att innebära mycket svåra konsekvenser för närsjukvården. Regionen riskerar att en majoritet av vårdcentralerna och rehabverksamheterna går omkull samtidigt som det finns en tid efter coronakrisen. Vårdskulden växer och måste någon gång betalas av.

Det finns flera goda exempel, bland annat Region Sörmland som i början av året gick över till 100 procent fast ersättning till alla vårdcentraler – oavsett om de drivs i privat eller offentlig regi. Det skulle garantera en framtid för den privat drivna närsjukvården även efter coronaviruset.

Det är dags att Region Stockholm fattar beslut om fast ersättning till alla primärvårds- och rehabverksamheter under resten av året. Att fatta ett långsiktigt beslut borde rimligen även ge Region Stockholm arbetsro att förbereda sig för 2021. Samtidigt behöver vi tillsammans skapa förutsättningar för nya avtal, avtal som rymmer dagens och framtidens arbetssätt.

I svåra tider behövs förtroende och tillit. Hela vårdkedjan har så här långt lyckats prestera över förväntan och svarat upp mot krav som ställts. Dags för regionen att svara tillbaka.

Sara Banegas, specialist i allmänmedicin och verksamhetschef, Ekerö vårdcentral

Jay Lewis, sjukgymnast och verksamhetschef, Danvik Rehab & Kiropraktik

Debattartikeln publicerades ursprungligen i Dagens Medicin den 25 maj.

Tillbaka