Förra påsken blev Micke Gyllstedt oförklarligt hes. I höstas gick han bort i cancer med hela familjen runt sig. "Det var lugnt och fint. Han kunde vara sig själv hela tiden", säger hans fru Anna, 33-årig småbarnsmamma och nybliven änka.
Hon har just gått igenom något alla människor fruktar. Anna Gyllstedt förlorade sin man Micke för några månader sedan. Det är svårt att prata om det, men hon vill det ändå och bjuder in till radhuset i Haninge där hon och döttrarna på åtta och fem år bor.
– Micke skulle ha varit med i en informationsfilm om Praktikertjänst N.Ä.R.A. men han hann inte det. Han ville berätta så nu får jag göra det i stället, säger hon.
Micke Gyllstedts sjukdomsförlopp gick overkligt fort. Vid påsk förra året blev han så hes att han nästan tappade rösten. Virus, stämbandsinflammation eller kanske överansträngning sa vårdcentralen; Micke var präst och påsken en intensiv arbetsperiod. Men det blev inte bättre och när han fick svårt att svälja sökte de vidare vård. En röntgen fick läkaren att genast skicka honom till Radiumhemmet för provtagning. Det var fredagen den 5 maj.
– Det var cancer i sköldkörteln och det fanns redan metastaser i lungorna. Från att inte ha vetat på fredag morgon började vi strålningsförberedelserna samma eftermiddag, säger Anna.
– Micke blev inlagd. Jag åkte hem och fick berätta för barnen… att pappa har cancer.
Rösten spricker när hon berättar hur läkaren på måndagen bekräftade det hon googlat fram under helgen: att Micke drabbats av den värsta sortens sköldkörtelcancer och hade upp till ett halvår kvar att leva. Efter strålningsperioden kunde han tack vare hemsjukvården ASIH bo kvar hemma. En sköterska kom hem morgon och kväll och ordnade med dropp- och näringslösningar och så småningom smärtlindring.
Sommaren tillbringades tillsammans, hemma och, mellan cellgiftsbehandlingarna, på landet. Micke orkade inte så mycket, en dag på Kolmården blev sommarens utflykt. På två månader tappade han 20 kilo. I augusti upptäcktes metastaser i hjärnan.
– När vi fått det beskedet… Då berättade jag för barnen att pappa skulle dö… Att cancern växte även i hjärnan och att han inte skulle klara sig, säger Anna som får ta sats och andas en stund för att orka uttala alla orden.
I september fick han svårt att gå. Smärtorna blev allt värre. Micke valde att flytta till avdelningen för palliativ vård på Praktikertjänst N.Ä.R.A. 10 minuter med bil hemifrån. Där fick han trygg vård och regelbunden smärtlindring. Och barnens hem blev inte en vårdinrättning. Det var viktigt för både Micke och Anna – att barnen fick behålla en så normal vardag som möjligt. De hade förstås ständig telefonkontakt och Anna var där nästan varje dag, om någon kompis ville hälsa på åkte hon inte dit den dagen. Micke orkade inte och själv behövde hon också egen tid.
– När Micke flyttade blev jag ju ensamstående här hemma. Barnen var med någon vardagkväll och lördag eller söndag. Fredagsmys hade de i vardagsrummet på avdelningen.
– Det kändes mycket mer välkomnande än ett vanligt sjukhus. Tjejerna gillade barnhörnan med pysselbord och spel. Barnen ville vara med pappa, men de tyckte också att det var skönt att få gå hem sen, säger Anna.
– Och för mig var det en trygghet att veta att det var personal där dygnet runt, att han var trygg. Personalen var väldigt välkomnande. Micke trivdes där.
På Praktikertjänst N.Ä.R.A. får anhöriga komma och gå som de vill, när som helst på dygnet. Det var en stor fördel inte minst för vänner som hade sin egen vardag, att de kunde hälsa på Micke på tider som funkade i deras liv. På helgerna tog familjen ofta rullstolen ut i lekparken bredvid:
– Det betydde jättemycket för Micke att få komma ut, att få se barnen leka. Just att de kunde ha ett något så när normalt vardagsliv i denna helt onormala livssituation är det Anna Gyllstedt uppskattar mest:
– Det kändes som en hemmamiljö. Mötena med personalen var varma och personliga, vi kunde vara tillsammans utan att störa andra. Så länge det gick hade Micke sina egna kläder, det var inte så kliniskt. De tre sista veckorna gick det fort. Micke sov allt mer, orkade umgås kanske en halvtimme i taget.
Måndagen den 16 oktober ringde personalen – det var snart dags. Anna var där vid lunchtid. Vid 14.30-tiden dog Micke, omgiven av Anna och barnen, sina två bröder, sin pappa och Annas mamma.
– Det var lugnt och skönt. Han var sig själv hela tiden, säger Anna och drar pappersservetten längs ögonvrån.
Hon berättar hur roligt de hade, så sent som lördagen innan när äldsta dottern berättade om planerna för söndagens födelsedagskalas hos en kompis för pappa. Men också hur trött han var. 40 minuter orkade han, sedan fick de gå. När allt var över på måndagen stannade de till 18-tiden. Då hade personalen gjort iordning Micke och packat hans saker. Några vänner var där senare samma kväll. Sedan var det tunga veckor med begravning, Mickes 45-årsdag, allhelgonahelgen och Fars dag.
I mitten på december ringde någon från Praktikertjänst N.Ä.R.A. ”för att kolla läget”, men samtalsstöd har Anna, som är församlingsassistent, tillgång till ändå. Först tar man en dag i sänder, sedan en vecka. I februari började hon jobba deltid igen.
– Julen gick ändå rätt bra. Vi börjar landa i en ny vardag. Men det kommer förstås alltid att vara konstigt och en enorm sorg att han inte finns. Det är så det är. Det kan man inte göra något åt.
