Debattartikel - ”Orimliga krav på karens för vårdpersonal”

Sverige står inför stora välfärdsutmaningar kommande år. Det har flera bedömare varit överens om under en längre period. I juni presenterade dessutom finansdepartementet en analys som slog fast att det fram till 2026 behöver byggas ungefär 560 äldreboenden och 75 vårdcentraler i Sverige. Samtidigt behöver vården och omsorgen rekrytera cirka 80 000 nya medarbetare.

Antalet anställda inom vård och omsorg uppgår enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL, till nästan 1,2 miljoner personer och att öka antalet med knappt 7 procent blir en utmaning som heter duga, framförallt när det redan idag råder stor brist på medarbetare.

Enligt Socialstyrelsens senaste utgåva av Nationella planeringsstödet rapporterar hela 18 regioner brist på läkare och 20 av 21 regioner rapporterar brist på sjuksköterskor. Alla regioner bedömer att det är brist på specialistsjuksköterskor.

Rekrytering är alltså helt centralt för arbetsgivare i välfärden – såväl privata som offentliga. Men det offentliga har en särställning eftersom regionerna både upphandlar vård och omsorg och i många fall även utför densamma.

Privata och offentliga vårdgivare har samma uppdrag och samma skyldigheter och ska dessutom ha samma ekonomiska ersättning. I praktiken fungerar det dock inte eftersom regionerna ofta väljer att skjuta till pengar till sina egna verksamheter, men utan att kompensera de privata utförarna. I praktiken ett straff för att vi håller budget, en nödvändighet för alla företagare.

Men regionerna har också andra möjligheter att förändra spelplanen till sin egen fördel. Det senaste exemplet finns i Västra Götalandsregionen där man valt att lägga in ett karenskrav i två aktuella upphandlingar – Lundby närsjukhus och en upphandling av ögonsjukvård där man förväntas driva mottagning i två olika delar av regionen.

Det här kravet innebär att en legitimerad medarbetare som avslutar sin anställning hos regionen för att arbeta hos en privat aktör har en karenstid på sex månader. Det innebär att rekryteringar tar längre tid och blir dyrare. Dessutom riskerar det att påverka arbetsmiljön och patientsäkerheten samtidigt som det bakbinder privata vårdgivare och skapar inlåsningseffekter, vilket knappast innebär konkurrens på lika villkor.

Enligt Socialstyrelsen är exempelvis knappt 39 000 läkare och 108 000 sjuksköterskor sysselsatta i hälso- och sjukvården, varav 78 respektive 83 procent arbetar inom en offentligt driven verksamhet.

I skenet av detta är det uppenbart helt orimligt att ställa karenskrav på offentligt anställda som vill pröva sina vingar inom en privat driven verksamhet.

Privata och offentliga vårdgivare måste arbeta efter samma förutsättningar, något som till och med slagits fast i överenskommelsen mellan regeringen och Liberalerna och Centerpartiet. Där framgår att det ska råda konkurrensneutralitet mellan offentliga och fristående vårdgivare. Något av utopi idag.

Både privata och offentliga vårdgivare har stora behov av att rekrytera och vi strävar mot samma mål – att få fler intresserade av att arbeta i vården. Ska antalet anställda öka med 7 procent krävs såväl rörlighet och valfrihet som lika spelregler och en spelplan som är lika för alla; oavsett driftsform.

Erik Strand, vd och koncernchef, Praktikertjänst

Carina Olson, ekonomi- och finansdirektör samt vice vd, Praktikertjänst

Debattartikeln publicerades ursprungligen på svd.se den 20 augusti 2019.

Tillbaka